Sitter i nya lägenheten, galet skönt att vara borta från Kalixvägen, måste jag säga. Kalixvägen har en konstig känsla. En konstig atmosfär. Som att dess inställning till livet är att allt ska vara skit. Som att den vill allt ont. Så känns Kalixvägen. Nu bor jag 1 minut ifrån skolan. I en ljus och luftig lägenhet med stora fönster och mycket köksskåp.

 

Jag är nu inne på min fjortonde vecka. Mitt slutdatum är den femte juni, nästa år. Över ett år kvar. Men jag har så förbannat kul. Just nu håller jag på med vårat valideringsrum. Har kommit till sluttampen som är att sätta upp tapeten.

 

Jag har inte så mycket att berätta om livet. Just nu är det bara skolan som gäller. Har inte möjlighet till några andra utsvängningar. Men jag lever!

 

Jaha, den här bloggen verkar ha blivit en enda wall of text. Men men. Idag var vi till Haparanda, eller Happis som dom säger här uppe. Varit runt lite överallt. Hämtade ut min mobil som varit på lagning, köpte en helfigursspegel till lägenheten, handlade mjölk och jordgubbar! Fikade på stans konditori,och var in på candy world! Hahah, alltså detta ställe är stört. Det var skitstort och fullt med godis i mega förpackningar och roliga förpackningar och allt möjligt. Nostalgitripp. Sprakande godis, "Lunchpåse", godisnappar, tuggummicigaretter, ja, allt! Tänkte köpa något man kunde ta med till mormor och morfar i påsk, men jag var så överväldigad av ALLT så jag kom ut tomhänt. Tur det, så lever min plånbok längre. Kände mest avsmak på godis när jag var därinne.

 

Men! Jag kommer ju vara hemma ett tag, så nu har jag bokat in mig på ett gäng pass på gymmet! Skrivit upp alla öppettider i kalendern. Träningsskorna följer definitivt med hem. Jag ska gå all in nu. Jag kommer flytta närmare gymmet när jag kommer tillbaka upp. Kommer dessutom bo granne med min träningshomie. Det här ska fan gå, för Magnus har lovat mig en bikini från Victoria´s Secret om jag får fram mina magmuskler. Så kom bah kom!

Har tänkt på en sak. Jag Håller mig väldigt mycket för mig själv här uppe. Men jag träffar ju alla när jag är på skolan. Alla människor jag träffar, som jag annars aldrig skulle ha träffat. Alla olika liv man kommer i kontakt med. Det är rätt häftigt egentligen. Tänk vilka resor alla dom här människorna har gjort, som jag inte vet om. Som jag kanske inte ens vill veta om. En kille här blev hämtad av polisen. Ena dagen pratade man med honom, andra dagen var han borta. Det här var en kille som jag delade en ravioliburk med första kvällen vi var här i februari. Någon som jag faktiskt gillade och som jag kände faktiskt var värd en andra chans. Han ville bara ha en ny början. Men hans förflutna kom ikapp.

 

Jag tror att alla här har haft det tufft på något sätt. Jag vet bara inte hur. Men alla har sin egen historia. Vem säger att min är viktigare än någon annans?

Nu har det blivit så där förfärligt längesen igen. Men jag har varken tid eller energi att göra inlägg här, egentligen. All min energi använder jag i skolan, när jag kommer hem på dagarna är jag oftast så trött så att jag bara däckar en stund. Träningen har också blivit lidande. Vilka floder jag gråter för det. Allvarligt.

 

Idag har jag varit tröttare än någonsin. Såg på Josefins blogg att hon har kommit igång med träningen ordentligt! Jag tycker det är skitkul! Men jag avundas henne. Att hon har vad som krävs just nu för att kunna genomföra det på ett sätt som fungerar för henne. Jag avundas henne att hon kan gå till ett gym med hela maskiner. Jag avundas henne att hon har möjlighet att ta hjälp av en PT. Jag avundas henne att hon kan köpa den mat som krävs för en sund livsstil. Märk noga att jag AVUNDAS henne, inte MISSUNNAR henne. Aldrig i livet skulle jag missunna någon att leva ett liv som är hälsosamt och som får dom att må bra.

 

Här är gymmet en katastrof, maten är snordyr. Och min energi saknas. Nu låter det här som världens gnäll, men det är det inte. För det är inte det jag vill komma till.

 

Så som jag har kämpat för den här utbildningen, så som jag har mått över den. Alla känslor den får mig att känna. All ångest den här platsen ibland ger mig. Detta till trots, så sitter jag här. Och kämpar för något. Jag lider mig igenom det som gör ont, jag hittar nya vägar. Nya sätt att se på saker. Allt för att jag ska klara av att sitta här i över ett år till. Ska jag då inte kunna lida mig igenom lite träning i slutet av dagen? Det krävs inte mycket för att det ska göra skillnad. Det vet jag av erfarenhet. Allt som krävs är att jag verkligen vill och ser till så att det händer. Jag har gjort det förr, och jag tänker göra det igen. Jag tänker inte ha mina drömmar som drömmar hela livet, två av dom tänker jag jobba på att förverkliga. Båda har jag kommit väldigt långt med. Båda har jag väldigt långt kvar på.

 

Huvudsaken är att jag jobbar mot dom. Den ena klarar jag av själv att hitta motivationen till. Den andra, den hjälper du till med enormt mycket just nu Josefin. Jag kan inte gå bredvid dig på stranden i sommar när du har tränat gärnet och jag inte, som en annan slashas!

Tisdag idag, om ungefär en vecka åker jag hem. Hem till babe. Igår satte jag upp väv i båset.Knixigt, knepigt och jävligt innan jag kom underfund med hur man skulle göra för att få det rätt. Sen är ju båset snett och ojämt, men det är meningen. Allt blir ju som jobbigare däremot. Idag satte jag upp dom sista små vävbitarna och började grunda alltihopa. Sen har jag börjat måla med den riktiga färgen. Som har börjat ruttna så den luktar surströmming typ. Men vad gör man inte för konsten.

 

Apropå konst, konstigt hur många det är som frågat mig om jag ska bli målare som målar tavlor eller målare som målar väggar. Jag menar, när i hela friden har jag målat en tavla? Har någon sett mig måla en tavla? Jag kan inte måla tavlor, som ser bra ut åtminstone. Men måla väggar kan jag! Och jag ska bli förbannat bra på det med! Fast å andra sidan så kanske det inte är så konstigt att folk har ställt den frågan, hela min familj målar ju i princip, tavlor alltså.

Då har det gått ännu en vecka. Jag kan lova att dom går fort när man har så mycket att göra hela tiden. Nu har jag kommit så längt med mitt lilla bås att jag på måndag ska börja sätta upp väv. Vilket betyder att jag har satt upp gipsskivorna, spacklat alla hål och stora skarvar, skarvspacklat, spacklat en sista gång, slipat, grundat och målat en gång. När jag hade slipat färdigt och läraren skulle besikta det så var det tydligen mycket bättre än jag trodde. Det var t.o.m "jättebra" Flera gånge var det "jättebra" Så det kändes skönt. När sista lagret färg skulle besiktas så såg läraren förvånad ut och sa mest bara att han var imponerad. Känns så jävla bra.

 

Det är liksom lite svårt att veta hur det går när man inte har någon att jämföra sig med. Alla andra har ju redan gjort det här. Jag får göra mitt bås helt själv. Jag vet ju inte om det går bra eller dåligt, fort eller långsamt. Sen är jag ju alltid lite självkritisk. Och är alltid rädd för att göra fel, även om jag vet att jag är där för att lära mig saker som jag inte kan. Man vill ju ändå visa lite att man kan, fast man inte kan.

Okej, jag har nog så kul på veckorna när jag är i skolan och får lära mig saker och göra saker som jag tycker är kul. Men helgerna tar verkligen lusten ur mig. Jag kommer ihåg att det var helgerna som jag tyckte var värst sist. Det kommer nog att hålla i sig. Nästa helg tänkte jag ta tillbakartagen för att ha något att göra, så kan jag bjuda alla på fika veckan efter. Sen längtar jag tills jag får upp min kamera med. Då får jag lite mer att göra. Och nyckeln till gymmet.

 

I helgen har jag, sovit, målat naglarna, duschat, hängt i cyberspace, druckit vin och skvallrat med grannen. Ja, det var väl det.

 

Det blir lite mer bilder när jag har fått med mig kameran upp.

Har äntligen satt upp alla gipsskivor i mitt lilla bås. Jag hatar gips, bara så ni vet. Sen att jag skulle sätta upp gipsskivor själv i ett bås där man brukar vara två hjälpte ju inte till på hatet. Men idag har jag fått hjälp att göra färdigt, så aldrig mera gipsskivor! Blev en jäkla massa skarvar och skruvar som inte går in. Och allt det ska jag spackla och slipa sen, fy fan. Men det är sjukt mycket roligare än gipsskivorna. Nu lägger jag dom bakom mig, så.

 

Ska spackla alla sprickor och missar imorgon, sen ska jag spackla allt en gång till. Sen slipa. SEN! Börjar allt det roliga. Måste säga att trots kyla, vinter, snö, långt hem, långt till affärer, ingen av min vanliga trygghet så känns det super! Men däremot så kan jag ju inte säga att jag inte är avis på tjejen som slutar imorgon. Som vi ska ha avskedsfika för. Som ska få åka hem och börja jobba på måndag. Men jag kommer också sitta där en dag, med avskedsfika.

Jag är tillbaka, och den här gången en aning starkare. Vis av erfarenheter.

Jag kom igår kväll, utan mat eller tandkräm. Började med en liten ångestattack på rummet då allt slog mot mig med en otrolig kraft. Alla minnen kom tilbaka. Men jag sansade mig och fick igång datorn som fick mig att tänka på annat.

Idag har jag på något magiskt sätt lyckats byta ut dom flesta dåliga minnena mot alla bra. Alla gånger vi faktiskt hade kul tillsammans. Jag kände faktiskt en enorm lycka över att vara här för att kunna göra något som jag så gärna vill göra. Och den här gången ska det gå hela vägen. Jag tänker inte låta någon trycka ner mig och få mig att må dåligt, speciellt inte över mig själv. Jag är tamefan en bra person, sådetså. Och ingen annan ska få mig att tro något annat.

Idag har jag varit en svans. Vi har varit till Övertorneå (jag bor i Hedenäset) för att hämta ut nya kläder. Vi har sprungit runt överallt och tittat lite på vad dom andra eleverna gör. Fyllt på min låda med verktyg och fixat ny skyddsutrustning. Imorgon börjar jag jobba! Jag ska sätta gips och börja spackla! Jippie!

 

Jag ska bli den bästa målaren.